Den 24 maj 1909 bildades Europas nio första nationalparker. Abisko var en av dem.
Att tillhöra en plats
115 år efter att Europas nio första nationalparker, alla svenska, bildas får Håkan Stenlund 6 500 tecken på sig att skriva om natur. Men han kommer på sig själv med att skriva om något annat.
Text & foto: Håkan Stenlund
Publicerad i Fjälljournal #16
Sverige har idag 30 nationalparker, av dem ligger åtta i Norrbotten. Jag har besökt dem alla, utom tungvrickaren Pieljekaise i Arjeplog. Det är egentligen konstigt, att jag missat just Pieljekaise, eftersom den ligger närmast från där jag bor; i en järnvägsstation i Västerbottens inland som enligt stationsskylten är 932 kilometer från Stockholm. Möjligen är det ett bevis på nationalparkernas dragningskraft. Vi reser långt när naturvärdet finns kvar.
Tre av parkerna — Abisko, Stora Sjöfallet och Muddus — kan du i princip köra bil in i. Stannar du längst E45, strax norr om infarten till Stora Sjöfallet, kan du springa upp på Oarjemus Stubbá, Muddus högsta punkt. Till Abisko går både bilväg och Malmbanan genom. Med Stora Sjöfallet är det numera så att fallet decimerats. Statliga Vattenfall bestämde, ganska snart efter att nationalparken bildats, att Luleälven skulle byggas ut för att elektrifiera Malmbanan och Sverige. Efter den industriella revolutionen har naturvärden alltid ställts mot ”samhällsnytta” — och då har naturvärdet fått ge vika för BNP.
I efterdyningarna av den stora depressionen introducerade ekonomen Simon Kuznetz tanken på bruttonationalprodukten som det yttersta måttet på ett lands välfärd. Senare kom han själv att överge den förenklade idéen om att allt mäts i ekonomiska termer. Ett samhälles värde mäts också i sociala termer, i dess progressivitet och livskvalitet.
Mellan 2016 och 2024 var ”Övre Norrland” — Västerbotten och Norrbotten — platsen som enligt EU:s Social Progress Index hade bäst livskvalité. Men när 2024 års resultat kom så hade regionen fallit till plats sju. Detta trots ”den gröna omställningen”. Att kejsarens nya kläder går i grönt spelar tydligen ingen roll. ”Övre Norrland” befinner sig numera — trots sin kampanj kring grön omställning och sitt enorma bidrag till Sveriges BNP — i en social lågkonjunktur.
Under de senaste 25 åren har forskning alltmer slagit fast att natur verkligen har mätbara effekter på människan, både psykiskt som fysiskt.
I Sydkorea, strax utanför en av världens så kallade megacities, Seoul, byggdes ”framtidens stad” Songdo. Ett högteknologiskt mästerverk. Men knappt någon flyttade in. Förutom att det var dyrt i Songdo, så saknades det sociala kluster som uppstår när en stad organiskt växer fram genom människors interaktioner. Människor ville inte ha teknik, istället ville de ha det kaos som uppstår på städers bakgator.
Någon har kallat bygget av Songdo ett klassiskt exempel på vad som händer när man sätter fram vagnen före hästen. Det kanske inte är så underligt att Seouls nuvarande borgmästare, Oh Se-hoon, istället gått till val på att göra Seoul till en ”global garden city”.
»Det är att tillhöra en plats men att vara på väg till en annan – det är att sakta ned, att vända om men ändå ta ett steg framåt«
Innan Oh Se-hoon bestämde att Seouls obebyggda områden skulle göras om till gröna oaser hade han skapat initiativet att förbättra stadens flodbank genom ”Hangang Renaissance Project”. Och efter Hangangprojektet genomfördes projektet ”Seoullo 7017” som omvandlade en gammal motorväg till en park, en ytterligare utveckling av det gröna bälte som omgett staden i decennier.
Idag sträcker sig nationalparken Bukhansan in i Seouls utkanter och är tillgänglig med taxi eller tunnelbana. En megastad där en nationalpark har blivit en nödvändighet för invånarnas välmående och är en av många faktorer som Oh Se-hoon bygger sin politiska framgång på.
Människor behöver kontakt med natur, för människan är natur. Allt annat är trams, närmast ett religiöst uttryck för att vi skulle vara en ”gudomlig avbild”. Trots det skriver svenska politiker på DN Debatt, den 17 maj 2024, att: ”Växter och djur ska inte sättas före människans behov”. Samma gamla åsikter som biskopen av Paris uttryckte på 1300-talet då han sa: ”Jorden skapades för människans skull, för henne att utnyttja”. Vilket Francis Bacon, vetenskapens fader, utvecklade: ”Vi måste tämja naturen, i all hennes strävan”. Och naturligtvis fick Bacon medhåll av filosofins fader, Descartes, som kallade djur: ”bête-machine”. Inget annat än själlösa maskiner, att tämja och utnyttja efter vilja.
Jag jobbar till vardags med det som kan kallas placemaking. Det är möjligen ett bättre uttryck än place branding, men ändå: en plats är sig själv nog.
En plats behöver varken making eller branding, däremot utrymme att bli vad den är ämnad till — helt enkelt möjlighet att blomma ut. Människor, tillsammans med annan natur, bildar det som utgör platsen. Efter den industriella revolutionen förändrades detta. Möjligheten till storskaligt utvinnande av naturresurser, i samklang med en syn på naturen som något som är till för ”människans behov”, ledde oss snart på vägen mot vår undergång. Vi konsumerar närmast ihjäl oss.
Idag behövs en ny story, en story där människan inte längre bara lever av naturen, eller i naturen, utan som natur. Och den storyn är äldre än ord. Det är ett språk för människans innersta väsen. Händer som drar över björkens bark, hud på hud, vind över kalfjäll, vågor mot stranden. Det är känslor, drömmar, symboler, minnen och svett. Det är att tillhöra en plats men att vara på väg till en annan. Det är att sakta ned, att vända om men ändå ta ett steg framåt.
»Idag behövs en ny story där människan inte längre bara lever av naturen, eller i naturen, utan som natur«
Vildmark. Ibland dyker ordet upp i olika sammanhang. Vår arktiska del av Sverige har ibland kallats ”Europas sista vildmark”. Stora bevarade naturområden berövas tiotusenårig kulturhistoria för att marknadsföras som en plats där möjligheter finns — för andra.
När politikerna själva pratar om vår plats sägs att urfolket inte får ”stå i vägen” för nya gruvsatsningar. Å ena sidan erkänns att urfolket finns här, å andra sidan pekas det finger på att just de ”står i vägen”. Men tänk att någon levt här i tiotusen år och du kan ändå uppleva att du är här först, att detta är vild mark. Det borde stämma oss alla till ödmjukhet.
Människokroppen är anpassad för naturen. 8 000 generationer har inte fel.
Vid förra sekelskiftet upptäcktes den nordliga kolonin. Ja, jag skriver koloni eftersom det är så statsmaktens syn på platsen är. I skiftet mellan 1800- och 1900-tal ska malmfält extraheras, stålverk byggas, skog huggas och älvar dämmas. Någonstans längs vägen förstår dock den konservativa regeringen att vissa saker ändå är värda att bevara — de första nationalparkerna instiftas.
En ivrare för Abiskos status som nationalpark är geologen Fredrik Svenonius. Han är också medförfattare till praktverket, ”Lappland, det stora svenska framtidslandet”. Ett marknadsföringsmaterial, i flera hundra sidor, för hur norra Sverige också ska bli södra Sveriges framtid. Svenonius skriver boken ihop med Luleå Stifts förste biskop, Olof Bergqvist. Tydligt är att inte bara naturresurser ska extraheras, dessutom ska kultur av högre standard adderas. Riksarkivet skriver att Bergqvist upplevde: ”…motsatsen mellan den finska och lapska urbefolkningens primitiva kulturståndpunkt och den inflyttande, huvudsakligen svensktalande arbetarbefolkningens avancerade åskådningar i politiskt, socialt och religiöst avseende”.
När du läser detta, är det också lätt att förstå varför platsen kallas vildmark. Om ingen bor här, eller om bara vildar bor här, så går det att göra precis som vanligt — lägga platsen under sig. Att statsmakten satt upp en skylt på min järnvägsstation, på en blötmyr i Västerbottens inland, som säger att jag är 932 km från Stockholm, är alltså helt i sin ordning. Detta trots att jag egentligen bara vill till Pieljekaise.