Den sista versen

Följ med Håkan Stenlund på en höstvandring omgiven av människans grundstenar längs Sveriges mest kända vandringsled — Kungsleden.

Text: Håkan Stenlund | Foto: Ted Logart

Publicerad i Fjälljournal #12

Sveriges mest kända vandringsled, Kungsleden, gick till en början från A till A — från Abisko till Ammarnäs, eller vice versa. Det var först 1975 som stigen utvidgades till att också gå förbi Kungens fiskeplats vid Tärnasjön i Sorsele kommun och ner till Hemavan. Det var STF, Svenska Turistföreningen, som drog igång arbetet med Kungsleden redan vid sekelskiftet. I STF:s årsbok från 1900 står att läsa om den utritade leden på en karta: ”Här ska bli kungsvägen genom Lapplands fjällvärld”. 75 år senare stod allt klart och 1977 blev leden en del av det statliga ledsystemet i fjällen.

Sträckan mellan Abisko och Nikkaluokta är idag den mest vandrande leden i hela Sverige. Även sträckan Abisko till Hemavan har många besökare men mellan Ammarnäs och Jäckvik är det inte fullt lika många som promenerar. Och mellan Jäckvik och Kvikkjokk blir du närmast överraskad när du träffar på någon annan vandrare. Men för den skull är du inte ensam. Här finns historien och naturen, det som också är en människas grundstenar.

En vandringsled, vad är det egentligen? För de allra flesta som sätter av på en vandring finns en dröm om frihet. Men när du står på högplatån vid stabburet ovan Ammarnäs och har stora delar av Vindelfjällens naturreservat, ett av Europas största, framför dig, då vet du att leden inte alls ger oceaner av möjligheter, snarare är det så att leden inskränker ditt flöde av möjligheter till en strömfåra. Utan stigen som du går på skulle du ha kunnat välja en miljard olika alternativ för var du skulle sätta fötterna.

Som Zhuang Zi skrev: ”Stigen görs av de som trampar den”. Det du drömmer om som frihet, är på ett sätt kollektivets val. Helt enkelt för att det är rätt väg att gå. Idealt fungerar en stig som en hjälpreda, någon som diskret visar vägen för dig när världen bara öppnar sig. Säkert är det därför som stigen eller leden i litteraturen, filosofin och religionen alltid varit en bild för människans inre vägledning.

»Det här landskapet, allt det här framför dig, är det egentligen bara vinden som har utforskat ordentligt«

Den iranske diktaren och filosofen Zarathustra pratade om den trefaldiga vägen: goda tankar, goda ord och goda handlingar. Siddhartha Gautama pratade om den åttafaldiga vägen mot nirvana. Tao betyder i princip ”led”. Hebreiskans ord för den judiska lagen, halakhah, betyder ”gåendet”, och den islamiska lagen, sharia, kan översättas som ”vägen till vattenstället”.

Självklart är också bibeln full av berättelser om människor som tar stigen upp på berget, eller genom dödsskuggans dal. Psaltaren säger att ordet är ”mina fötters lykta och ett ljus på min stig”. Men på vägen mellan Kvikkjokk och Saltoluokta är det inte särskilt troligt att du, trots att du promenerar i midnattssol, likt Paulus träffas av ett ljussken som gör sig blind och omvänd. Men det viktiga är att du ändå är på vägen och promenerar vidare. För på Kungsleden är en spirituell väg inte mycket mer än marken framför dig, renskalad ner till sten, grus och jord. Något du sätter fötterna på att du vill härifrån till dit — för möjligen ska du möta din nya gestaltning, den som gör att du ser på världen lite vackrare.

År 1949 skrev Aldo Leoold sin klassiska bok A Sand County Almanac. Den börjar: ”There are some who can live without wild things, and some who cannot”. Egentligen har ingen någonsin förklarat det bättre, varför en del vandrar, fiskar eller går ut i skogen — och varför andra inte gör det. Utan drömmen om att det vilda behövs, behöver vi inte heller söka efter det. Kanske är det så enkelt att det finns två typer av människor: de som söker naturen och de som inte gör det.

»Det sägs att det är först på den tionde dagen som du verkligen kommer att känna dig som en vandrare«

Någonstans ovan Ammarnäs, ett femtiotal meter bort från Kungsleden, med Björkfjället bakom och Arjeplogs kommun och fjällvärld framför, slår du upp ett tält och tänker på att det är drygt trettio mil kvar till Abisko. Kungsleden kommer att guida dig fram steg för steg på vägen. Området du ser framför dig har i princip sett ut så här sedan istidens slut. I den här typen av natur finns en självklarhet i processen bakom evolution. Här växer inga plantor i onödan, för att pynta landskapet. Här växer det som kan växa, på den plats där det går att växa, för de djur som behöver det som växer. Det här är på många sätt en plats som definieras mer av kropp än själ. Du måste vara stark för att ta dig någonstans. Det hjälper inte att du bara tänker på det. Det här landskapet, allt det här framför dig, är det egentligen bara vinden som har utforskat ordentligt.

En stig kommer till utifrån ett behov. Det enklaste sättet att upptäcka detta är bland stadens kvarter. Människor kommer inte att gå efter den asfalterade gångvägen, om den inte också stöder människors behov. Mellan stadsarkitekternas uppritade gångvägar kommer naturstigar, formade av människornas lättja, så kallade ”desire lines”, snart att bilda genvägar och förenklingar. Sådant som fötterna förstår men inte pennans väg över ritbordet. På så vis blir dessa ett fötternas graffiti, det som protesterar mot det överheten tror sig ha tänkt ut.

På fjället finns inga ritade stigar. Från början följer människornas fötter de stigar som djurens hovar skapat men sedan gör fötterna egna genvägar och stigen blir allt mer utkristalliserad. Inte bara som en tanke — en Kungsled från A till A — utan en verklighet. I Japan kallar man dessa stigar för kemonomichi, ”djurens väg”, medan holländarna gett djuren en persona i olifantenpad, ”elefantens väg”.

Det du kan tro är att om en vandrare går en stig och andra vandrare finner det värt att följa efter så kommer kollektivet tillsammans att göra stigen bättre och bättre, i alla fall mer anpassad till vandrarens behov.

Det finns frågor som du alltid kommer att ställa dig som vandrare. Det handlar om den fysiska människan såväl som den inre. Om skavsår och tvivel. Det sägs att det är först på den tionde dagen som du verkligen kommer att känna dig som en vandrare. Först då känns din kropp skapt för det. Det är inte en självklar eller smal sak att klara av tio dagar i rad på leden. En del har fötter för det, andra inte. ”En [människa] blir aldrig äldre än sina knän”, skrev Mary Quant, medan den polske filosofen Stanislaw J. Lec skrev: ”Den som haltar, vandrar likafullt”. Det gäller framförallt att övervinna bekvämligheten i soffan.

En annan fråga som alltid dyker upp är om du ska vandra ensam eller tillsammans? Säkerhetsmässigt är det förstås bra att gå tillsammans. Men kanske är det just säkerheten du vill komma bort ifrån? Ett irländskt ordspråk säger att: ”Två kortar vägen”, medan Henry David Thoreau krasst konstaterade att: ”Den som vandrar ensam, kan starta idag”.

»Det är du och din tältplats, och en stjärnhimmel så klar som du aldrig sett den förut«

Längs Kungsleden passerar du förstås några av Sveriges mest kända naturområden. Vindelfjällens naturreservat har vi redan nämnt men nationalparkerna Pieljekaise, Sarek, Stuor Muorke/Stora Sjöfallet och Abisko ligger också längs leden. Dessa fyra nationalparker var med när Sverige som första land i Europa, 24 maj 1909, avsatte mark för naturskyddet. Sarek och Stuor Muorke har sedan tillsammans med Padjelanta och Muddus nationalparker bildat Laponia, som på grund av sin unika natur och kultur 1996 utsågs till ett världsarv av FN-organet Unesco.

Längs Kungsleden kommer du hela tiden vandra genom Sápmi, vår ursprungsbefolknings land. På vägen mellan Hemavan och Abisko vandrar du genom femton olika samebyars renbetesland. Under vissa perioder kommer det att ske kalvmärkning i fjällen, under andra kommer man att samla renar för andra syften. Visa alltid hänsyn och kom ihåg att du här är både mitt i den samiska vardagen såväl som på deras arbetsplats. Sommarens färska renkalvar behöver inte stressas för en selfie, de har det oftast nog tufft ändå i ett land som bara vinden känner väl.

Förr eller senare ska vi väl alla vandra till Abisko. Det är Kungsledens mest populära sträcka, speciellt med avstickaren förbi Sveriges högsta berg, Kebnekaise, och bort till Nikkaluokta. Men hela Kungsleden, originalet, passerar egentligen inte Kebnekaises fjällstation utan går på i sin ambition från A till A. Leden Abisko till Nikkaluokta, eller vice versa, är också en pilgrimsled. Orden du möter på stigen är från den tidigare generalsekreteraren för FN, Dag Hammarskjöld, som skrev den magiska boken Vägmärken. Första citatet: ”Den längsta resan är resan inåt”, är förstås en evig klassiker och tanken är väl att du ska lära dig att leva med dina skavsår. Men på leden tar det tid att komma in i lunken och förstå att det är ett steg i taget som tar vandraren vidare. Ingenting annat.

När du kommer hit till stigen, från motorvägen och det moderna samhället, så kommer det ta tid att förstå att det faktiskt är så här din hjärna fungerar allra bäst. I samklang med naturen, på väg, till fots. Och kanske är det en av de saker som är svårast att acceptera, att våra sinnen skapas för att fungera bäst till fots. Men om du klarar det kommer du också att uppleva magin av att vara i nuet.

Det är du och din tältplats, och en stjärnhimmel så klar som du aldrig sett den förut. Helt enkelt för att du aldrig haft tid att titta efter den tidigare. Imorgon är allt annorlunda, men just nu är du här.