Fjällfiskets välsignelser – och förbannelser
Fjällfiske, eller fiske i fjällen. Vad handlar det om? Vad är det? Och vad kommer egentligen först? Fisket, eller fjällen?
Text & foto: Håkan Stenlund
Efter ett helt liv i fjällvärldens direkta närhet, efter mer än 40 år som fiskare, är det ändå inte så att jag kan ge dig svaret på vad fjällfiske, eller fiske i fjällen, handlar om. Inte helt säkert i alla fall. Är det fisket som kommer i första rummet eller är det fjällen? Måste det vara ett antingen eller? Finns det inte plats för både och?
Det har självklart funnits tillfällen när fisket absolut varit den dominerande faktorn. När jag kommit hem från fjällvärlden och allt jag egentligen haft med mig hem, som minne, är den ena fångade fisken efter den andra. Den ena dessutom större än den andra. Episkt, ner till varje kast. Var jag varit, hur jag bott, vad jag käkat, har inte etsat sig fast. Hur det såg ut? Ja, fint. Mycket fisk förstås.
Det har också funnits tillfällen när jag landat i soffan i vardagsrummet med en lättnadens suck. Glad att inte hela tältet blåste iväg till skogs. Att jokkarna inte svämmade över förrän jag hunnit över dem, på väg tillbaka hem. Eller så, när solen aldrig gått ner, när fjällsidor speglat sig i klara fjällsjöar mitt i natten och ljungpiparen visslat en ensam sång. Spegelbilden, i vattnet, endast uppriven av vakande fisk och kläckande sländor. Solitude. Men inte ett enda napp.
Fjällen är inte lätt att sammanfatta i en enkel och definitiv mening. Som alla utsatta positioner, ett gränsland, en slags Dr. Jekyll and Mr Hyde-karaktär. Syd- eller nordsida. Smekningar eller vrål. Napp, och inte napp. För lägger du till fiske i själva ekvationen av ”fjällen”, ja då lägger du till en storm av känslor. Något en kognitiv beteendeterapeut aldrig kommer att kunna lösa.
Visst, med ditt förstånd förstår du att ett lågtryck av ohejdad magnitud faktiskt kan drabba även dig. Men det är inte det förståndet, den tanken, som gör att du knäcker ditt nyinköpta flugspö på mitten när du tappar den enda stora fisken du lyckas lura att hugga på sista dagen. Det är ditt inre kaos. Det som vet att förra gången var det så mycket bättre.
Men, om det är någon tröst, det blir bättre med tiden. Du lär dig leva med dina knäckta spön. Dina tappade drömfångster. Du kommer att stöta på dem igen. Och du längtar redan tillbaka. Du längtar efter nästa käftsmäll.
Små och stora sjöar. Jokkar och begynnande älvar. Fjällen har allt. Och förutom vattnen skiljer sig förstås också terrängen. Från dalgångarna; med sina källflöden till de stora Lapplandsälvarna, upp på kalfjället; där du kan uppleva snöstorm i juli, är fjällvärlden aldrig densamma. Ändå vet du att du är där på utkanten. Frizonen från det nedklottrade alldagliga och socialstyrelsens rekommendationer. På fjället finns inte en enda blankett du behöver fylla i, här klottrar du dina noteringar i livets egen marginal.
Allt är så intensivt. Du vandrar upp genom en fjällbjörkskog, där löven knappt slagit ut, om morgonen. På kvällen, när du går ned igen, är allting grönt. Sommaren kommer över en dag. Som ett hugg av en storöring mitt i svartdjupet. Överraskande.
Det är egentligen tre fiskar du försöker fånga när du drar till fjälls. Det är inte säkert att alla tre finns på samma ställe vid samma tidpunkt, men det är dessa tre fiskar som gör fjället värt en resa om och om igen. Öring, röding och harr är fjällvärldens egen treenighet. Och med åren blir behovet av dem lika stort som den verkar vara i de troendes kommunitet.
Öring. Kort sagt, det finns två typer av människor. De som fiskar och de som inte fiskar. Vill du vara petigare än så, göra fler underarter av de som fiskar, så finns det två typer av dem också. De som fiskar öring och de som inte fiskar öring. Jag tillhör den förstnämnda. Jag älskar min salmo trutta. Denna i friskt vatten levande kameleont är nästan alla sportfiskares dröm. Öringen kan anpassa sig till alla slags livssituationer, så länge det finns bra vatten.
I fjällen har du inte den anadroma, den havsvandrande, typen som lever sitt liv i Östersjön och sedan går upp i älvarna för lek. Men du har varianter av bäcköring, som stannar i små vattendrag och helt enkelt anpassar sin storlek efter sitt livsutrymme. Och du har den insjölevande ekotypen som vandrar upp i åarna för att leka under hösten. Svenska rekordet, 17 kilo, är just från en sjö i Swedish Lapland. Den togs 1991 och det är inte säkert att någon kommer att slå det. Sjutton kilo är stort som fyra spädgrisar. Ja, till en sjutton kilo tung öring kan du faktiskt ha en spädgris som agn.
Röding. Fiskeskribenterna kallar ofta rödingen, salvelinus alpinus, för ”fjällvärldens egen Greta Garbo”. Dels för dess skönhet. Dels för dess humör. Ingen annan fisk kan få fjällfisket att pendla och humörsvängningar att rusa galopp så mycket som denna Kameliadam. Ena sekunden hugger den på vad som helst. I nästa ögonblick stört omöjlig att lura överhuvudtaget.
Om jag blundar och tänker på min bästa fiskeupplevelse är det just med en röding. Och jag fick den inte ens. Det var i Miekak i Arjeplogsfjällen. Jag såg den på långt håll i det klara vattnet. Jag kastade ut flugan och såg fisken simma flera meter för att ta den serverade flugan. Sen stod fisken bara där i djupet och höll emot. Mitt spö bågnade så det nästan knakade nere i korkhandtaget. Men sen var det som om rödingen såg på mig, log ett snett leende, innan den knyckte till med huvudet och linan gick av med en pisksnärt.
Den tomheten som infann sig inombords har jag aldrig varit med om tidigare. Totalt utskåpad. Ibland undrar jag om det verkligen hände. Om det verkligen var en fisk jag hade på kroken eller om det var mitt livs stora förälskelse jag förlorade i ett förlorat ögonkast.
Harr. ”Solskensfisken”. Ja, vi kallar den ju så. Dels för att den kan hugga mitt på ljusa dagen, när nästan alla andra vilda djur gömt sig i sina hålor. Dels för att den sprider så mycket sol — även dagar när det är riktigt, riktigt lite av den varan. Det går nästan alltid att fånga en harr. Och fångar du en, kan du fånga fler, kan du fånga massor. Harren går i stim.
Det sägs att harren fått sitt latinska namn, thymallus thymallus, från att den lämnar efter sig en svag doft av timjan, ”thymos”, när den fångats. Men det är den stora skimrande ryggfenan, bland sportfiskare ofta kallat ”seglet”, som är dess främsta kännetecken. Harren finns i hela området, från hav till fjäll. En harr på ett kilo är fortfarande en trofé, men i Swedish Lapland fångas varje år många fiskar över två kilo. Och det inofficiella svenska rekordet, en harr på 3,250 kilo, fångades i Rostujávri 1966. Det är 50 år sedan så det är väl snart dags att bevisa att allt inte var bättre förr.
Varför älskar jag då flugfisket så mycket? Och kanske framförallt varför älskar jag just fisket i fjällen med fluga? Vad är det som fångar en del av oss människor så mycket att vi ibland närmast är villiga att offra hus och hem och hälsa för en veckas fiske i fjällen?
Ja, det beror i alla fall inte på att fiske är så speciellt viktigt. Men i jämförelse med så många andra saker som är minst lika oviktiga, som skatteåterbäring, en ny slips och en välansad gräsmatta, föregår fisket på vackra platser. Levande platser. Riktiga platser. En biolog skulle exempelvis kalla öringen för en indikatorart. Där öringen finns är allt som det ska och vattnet i perfekt balans. Om naturen faller ihop, om livet i strömmen försämras, är öringen den första att ge sig av.
Jag är inte biolog. Jag håller på med ord. För mig är öringen en metafor för att allt är precis som det ska och var tänkt. För mig finns öring, harr och röding — fjällens treenighet — i fantasin, i verkliga upplevelser och i jättekallt vatten. *
