Kaffekultur
”Tre näva å en nyp, hort hä ä en pann eller ’n gryt”*. Det var de enkla råd vi i Västerbottens inland fick med oss i livet när vi skulle börja jobba i skogen — på plantering eller röjning. Att koka svagt kaffe var inget föräldrarna ville att deras barn skulle utsätta någon för.
Text: Håkan Stenlund | Foto: Ted Logart
Publicerad i Fjälljournal #4
Vi växte upp med kokkaffe. På spisen fanns inget annat. I skogen fanns inget alternativ. Vi hann gå länge på gymnasium innan vi förstod att det fanns brygg. Espresso och latte? Herrejösses, det krävdes en tågluff eller två för att förstå hur konstig världen var utanför Sorsele socken.
Kokkaffe kräver samma enkla knep som allt annat kaffe. Vatten och kaffebönor. Det som skiljer kokkaffe från andra kaffesorter är storleken på de malda grynen. Kokkaffe kommer ganska grovmalet, så att grynen suger upp vatten och sjunker till botten på pannan och stannar där.
Tidigare fanns bara mellanrostat kokkaffe. Men sedan några år produceras Lemmelkaffe — som förutom att vara världens första kokkaffe i rymden också är världens första mörkrostade kokkaffe.
Du kokar kaffe bäst på öppen eld i en sotpanna. Fyll pannan med vatten, koka upp vattnet, ta av pannan från elden, häll över lite vatten i en kopp bredvid, fyll på med bönor.
Kokkaffe precis som allt annat kaffe ska inte kokas upp, det ska dra i cirka 92-96°C — för varmt vatten ger en besk smak. Till en Trangia-panna fungerar fortfarande principen ”tre nävar och en smula till, vare sig det är en panna eller en gryta”*.
När du satt i tillräckligt med bönor slår du tillbaka koppen med vatten så att bönorna börjar sjunka och dra. Bra kaffe kräver tid. Även i skogen.
