Långt ifrån allt

I över ett decennium har Tom-Oliver Hedvall drömt om att återvända till Sarek nationalpark. I maj 2025, trots både snö- och väderutmaningar, förverkligades äntligen den drömmen.

Text: Niklas Mattsson | Foto: Erik Nylander

Publicerad i Fjälljournal #19

Tom-Oliver Hedvall är förkyld. Det är i början av december när jag ringer upp honom hemma i Åre. För tillfället ligger han nedbäddad och vilar upp sig inför nästa visning av hans och Elias Lundhs nya kortfilm ”Sarek — An in-depth study of Europe's worst weather”, som är en del av Haglöfs årliga filmfestivalturné. Sedan premiären i Stockholm i början av november har festivalen turnerat runt i Europa, med stopp i bland annat Frankrike, Tyskland och Österrike. Nästa visning är hemma i Åre.

— Det känns som att folk här hemma i byn är peppade nu när säsongen snart drar igång, säger Tom-Oliver. Ifjol kom typ 400 personer på visningen här och det har varit bra tryck även under årets turné. Jag har inte varit med på alla stopp men där jag har varit har visningarna känts väldigt lyckade.

Den nya filmen tar i själva verket sin början redan för elva år sedan, då med Johan Jonsson bakom rodret i ett helt annat filmprojekt. När Johan ringde hade Tom-Oliver ingen aning om vad han gav sig in på.

— Det var alltså 2014, berättar Tom-Oliver. Jag hade filmat en del friåkning i Alperna men på den tiden höll vi oss mest runt olika resorter. Vi kanske hajkade upp till någon couloir men vi var alltid nära liftar och hotell. Riktig skitouring och vintercamping var helt nytt för mig.

Även utrustningen såg annorlunda ut på den tiden.

— Jag hade verkligen inte rätt grejer, säger Tom-Oliver med ett skratt. Jag gick in i Sarek på ett par lånade turskidor och hade min alpina utrustning nedpackad i pulkan. Jag fick sådana jäkla skavsår. Det är kul att se tillbaka på den filmen — allt var tyngre och mer omständligt. Vi åkte bra linjer redan då men sättet att ta sig till åkningen var mycket mer oprövat.

Något som däremot på inget sätt och vis förändrats under de senaste elva åren är fjällen i Sarek, fjäll som blev en ögonöppnare för Tom-Oliver.

— Jag hade aldrig kunnat tänka mig hur mäktigt Sarek faktiskt var, jag minns att jag blev helt tagen första gången jag kom dit, berättar Tom-Oliver. Det var ett sådant där tillfälle som verkligen har etsat sig fast, att det här som vi har här hemma är så extremt. Det är väldigt svårtillgängligt men det finns här.

»Det stormade i princip hela tiden vi var där och det var också en helt ny upplevelse att vara så långt ifrån allt – utan telefon­täckning, utan någonting«

Förutom att Sarek är svårtillgängligt fick Tom-Oliver, Johan och resten av gänget för första gången också uppleva områdets extremt oberäkneliga väder.

— Det stormade i princip hela tiden vi var där och det var också en helt ny upplevelse att vara så långt ifrån allt — utan telefon-täckning, utan någonting — och bara ligga där och uthärda stormarna, berättar Tom-Oliver. Det var ett jättehärligt äventyr och även om vi fick en del fina åk kändes det som om vi bara nuddade vid ytan av vad området har att erbjuda. Vi hade kanske en och en halv dag den gången där vi kunde se fjällen omkring oss.

Och, det var särskilt ett fjäll som fångade hela gängets uppmärksamhet — Sarvatjåhkka.

Det skulle dock dröja hela elva år innan Tom-Oliver och Johan, den här gången tillsammans med bland annat filmmakaren Elias Lundh och fotografen Erik Nylander, fick möjlighet att besöka området igen.

— Efter första resan pratade vi länge inom gruppen om att vi borde åka tillbaka men det tog alltså elva år innan det blev verklighet, berättar Tom-Oliver. Och när vi i våras åkte tillbaka blev det egentligen inte bättre. Det blev nästan en repris, ungefär lika lite åkning och lika mycket dåligt väder. Samtidigt såg vi bara ännu mer potential, ännu fler linjer man ville klättra upp till, ännu fler åk.

Under två dagar var vädret så svårt att gruppen inte ens försökte ge sig ut. Då handlade allt om att hålla liv i campet.

— Det blåste så pass hårt att vi fick gräva ner tälten och det drevade igen hela tiden, berättar Tom-Oliver. Snön fyllde på konstant, så vi behövde hela tiden skotta för att hålla allt uppe. Men vi hade också sjukt kul. Vi började med något vi kallade ”Radio Sarek” varje kväll. Alla låg i varsitt tält med sina komradios och så körde vi quiz. Att vara iväg på det sättet, åtta personer och ingen har någon form av uppkoppling — det blir en väldigt härlig dynamik. Mycket snack, mycket närvaro.

»Ska man göra något måste man börja väldigt försiktigt och bygga upp förståelsen för snön och försöka bedöma vädret«

Närvaron var också total när det kom till säkerheten. I ett område som Sarek finns det i princip ingen information att få gällande lavinsituationen.

— Ska man göra något måste man börja väldigt försiktigt och bygga upp förståelsen för snön och försöka bedöma vädret, säger Tom-Oliver. Ofta var det ganska bra väder på förmiddagarna och då hann vi komma en bra bit upp, stå redo — och sedan slog det om. Snabbare än man fattade ibland. Vädret blev snabbt dåligt och det gjorde att många av våra försök fick avbrytas halvvägs. Det var en viktig lärdom: det kanske viktigaste man kan ta med sig där inne är att våga avbryta när det inte är bra nog.

Efter flera dagar av väder i alla former och väldigt många om och men sprack det till slut upp och gruppen kunde göra ett sista försök på Sarvatjåhkka. Men även då var det mycket som till en början kändes osäkert.

— Det hade blåst och snöat rejält så vi gjorde en massa bedömningar på vägen upp och till slut kändes det faktiskt fantastiskt bra, berättar Tom-Oliver. Det är alltid svårt att få med på film hur stort något är men det där åket på Sarvatjåhkka som vi alla drömt om i elva år var ungefär 950 höjdmeter långt, absolut bland de längsta åken jag någonsin gjort i Sverige på ett face. Översta delen var spektakulär och resten var ett riktigt fint åk i ihållande brant terräng. Det var en fantastisk upplevelse och att få göra det där inne, så avlägset, kändes jäkligt coolt. Och att vi var ett helt gäng som fick göra åket, det blev verkligen delad glädje på riktigt.

Projektet lyckades men det var länge osäkert om det överhuvudtaget skulle gå att genomföra på grund av både vädret och snöläget.

Den gångna vintern blev en säsong av starka kontraster i de svenska fjällen. I söder var det en av de mest snöfattiga vintrarna på länge medan norr lokalt dränktes i kraftiga snöfall. Även områdena kring Stora Sjöfallet och Saltoluokta hade dåliga snöförhållanden i perioder, framför allt på låg höjd.

»Under mina femton år som professionell friåkare upplever jag att vintrarna blivit mer oförutsägbara, det går inte att planera allt månader i förväg«

— Det var länge osäkert om vi skulle kunna få skotertransport till nationalparksgränsen, berättar Tom-Oliver. Det kändes så märkligt, för mig är det där ett ställe som borde vara väldigt snösäkert under mars och april. Under mina femton år som professionell friåkare upplever jag att vintrarna helt klart blivit mer oförutsägbara. Det går inte att planera allt månader i förväg. Förr kunde man lita på att fjällen levererade, det var liksom en garanti att det skulle finnas snö. Det är inte så att varje vinter är sämre men variationerna är helt klart större.

När jag frågar Tom-Oliver om han kommer att återvända till Sarek kommer svaret ögonblickligen.

— Absolut! Redan när vi skidade ut ur Sarek kände jag att jag ville tillbaka direkt. Det är en så stark känsla efter en sådan resa. Sen är det ju allt det där med planering, jobb, familjer och tid. Det tar lika lång tid att åka till Sarek som att åka till Kanada.

Även om en expedition till Sarek är ett väldigt tidskrävande projekt hoppas Tom-Oliver att det inte dröjer elva år till nästa resa.

— Jag vill verkligen tillbaka tidigare än så, säger Tom-Oliver. Den här resan öppnade egentligen bara våra ögon för tio nya projekt, stora åk som står där orörda. Det är lite så Sarek fungerar. Den där mystiken med en så stor nationalpark, så långt ifrån allt.