Sekelskiftet

I år firar Björkliden hundraårsjubileum. Här, i den lilla fjällbyn med Sveriges kanske mest storslagna vyer, upplever vi svensk skidhistorias vingslag.

Text: Niklas Mattsson | Foto: Mattias Fredriksson

Publicerad i Fjälljournal #19

Vi passerar vändkorset vid Kitteldalsliften, längst upp i Björklidens skidområde — jag tillsammans med fotografen Mattias Fredriksson och våra vänner och kollegor David Kantermo, Nova Crawford-Currie, Håkan Stenlund och Josefine ”Jojo” Ås. Det första jag lägger märke till när jag stakar mig fram mot påstiget är att på lifthusets fönster sitter det där solblekta klistermärket med Björklidens klämkäcka, numera pensionerade slogan: ”Det svenska Alpernativet!”. Samma slitna dekal som mötte mig när jag gjorde min första säsong här 2003 och som redan då såg ut att ha överlevt många år av både väder och vind. Den blir också en påminnelse om en tid då en fyndig slogan räckte ganska långt, innan marknadsföring mest kom att handla om analyser och SEO-optimering.

»När Björkliden i år firar sitt hundraårs­jubileum gör anläggningen det med ett arv som sträcker sig långt bortom skidåkning och fjällturism«

Det är mitten av april och här och där skymtar vi blå himmel mellan molnen. Underlaget är jämnt och hårt, täckt av ett par centimeter lössnö som fallit under natten och som nu känns lätt under våra skidor.

Vi kliver på Kitteldalsliften och konstaterar snabbt att vi, bortsett från anläggningens skidpatrull, verkar vara ensamma här uppe. Vi hängde på inget sätt på låset den här morgonen men all offpist öster om liften ligger ändå helt orörd, som om ingen tagit chansen att utnyttja de fina snö- och väderförhållandena.

Det här är inte särskilt ovanligt i Björkliden. För många av anläggningens gäster, kanske framför allt barnfamiljerna, är det främst de välpreparerade pisterna närmare Hotell Fjället som lockar. Vår ambition är däremot att ta oss hela vägen upp till toppen av Björklidens skidsystem och vidare in i anläggningens offpistområde Svarta Björn, vårt mål för dagen.

När Björkliden i år firar sitt hundraårsjubileum gör anläggningen det med ett arv som sträcker sig långt bortom skidåkning och fjällturism. Likt andra orter i området växte Björkliden fram under bygget av Malmbanan, järnvägslinjen mellan Kiruna och Narvik som har beskrivits som ett av de mest djärva ingenjörsprojekten i Skandinaviens historia.

I slutet av 1800-talet fanns ett skriande behov i malmfälten av att kunna frakta järnmalm året runt. Lösningen fanns västerut, i Narviks hamn vid den isfria Atlantkusten. Hit beslutade LKAB, tillsammans med den svenska och norska staten, att en järnväg skulle byggas, rakt genom några av Nordens mest otillgängliga fjälltrakter.

Arbetet drog igång och tusentals rallare anlitades. Längs järnvägssträckan växte provisoriska barackläger upp med verkstäder, sjukhus och matsalar. En av dessa knutpunkter blev området vid dagens Björkliden, där ingenjörsbostaden Gammelgården låg.

År 1926 köptes byggnaden av Svenska Järnvägsmännens Semesterhemsförening för nyttjande av föreningens medlemmar som sökte sig till orten för rekreation i fjällen. En mer organiserad och tillgänglig fjällturism tog form i slutet av 1930-talet när Hotell Fjället stod klart. Med sitt spektakulära läge och sina storslagna vyer blev hotellet snabbt ett populärt resmål.

Etableringen av anläggningens och även Norrbottens allra första släplift blev nästa stora milstolpe i Björklidens utveckling. Liften stod klar 1947 och markerade starten på den liftburna skidåkningen i området.

Vi befinner oss alltså på anrik mark när vi kliver av Kitteldalsliften på toppen av Björklidens skidområde och glider in i offpistområdet Svarta Björn. Vi ser knappt ett skidspår omkring oss och under de närmaste timmarna bockar vi av alla de bästa offpiståken Björkliden har att erbjuda. Åken är på inget sätt långa men de är lättillgängliga och alla belägna endast ett par stavtag från Kitteldalsliften.

»Under de närmaste timmarna bockar vi av alla de bästa offpiståken Björkliden har att erbjuda«

”Tiden går fort när man har roligt” må vara något av en klyscha men just den här dagen går verkligen undan. Väl tillbaka på hotellet väntar en varm bastu, en vällagad middag i Restaurang Lapporten och lite planering av logistik inför morgondagens färd vidare. Men, vi börjar såklart i rätt ände, med något gott att dricka och ett par rejält tuffa partier Yatzy.

Ett dygn senare befinner vi oss instormade på Låktatjåkko, Sveriges högst belägna fjällstation. När vi kom upp till stationen tidigare under förmiddagen var sikten redan snudd på obefintlig och sedan dess har den västliga vinden utanför stationens svartmålade väggar tilltagit rejält.

Gårdagskvällens uppgjorda planer för dagens toppturer runt Låktatjåkko är officiellt kancellerade och vi har alla förlikat oss med situationen och fokuserar nu på att bara vara. Allt eftersom timmarna går sjunker vi allt djupare ned i träfåtöljerna framför brasan i stationens storstuga. Yatzy-tärningarna går varma och tillsammans har vi testat exakt alla varianter av Låktatjåkkos mytomspunna våfflor. Våra planer för resten av kvällen innefattar först en bastu och sedan en trerätters middag i fjällstationens restaurang. Trots att dagens skidåkning stormade bort har vi det ändå väldigt bra.

Låktatjåkko Fjällstation ligger belägen 1 228 meter över havet, nio kilometer från Björkliden mellan fjällen Loktačohkka och Bajip Gohpáčohkka. I slutet av 1930-talet, i takt med att allt fler turister började hitta till Björkliden, växte en idé fram om att bygga en stuga högre upp på fjället — en plats där fjällvandrare och skidåkare kunde få möjlighet till lä och värme i det annars så utsatta fjällandskapet.

Så snart projektet blivit klubbat och de första transporterna av material, med hjälp av bland annat hästar, kommit på plats insåg man att det här skulle bli svårare än någon hade tänkt sig. Arbetarna fick ofta sitta instängda i flera dagar i sträck medan stormarna ven utanför. När vinden tillät det fortsatte arbetet men det var tydligt redan från start att här har naturen alltid det sista ordet.

»När Låktatjåkko väl öppnade fick stationen snabbt något av en mytisk status«

Arbetet blev så omfattande att man bröt en särskild materialväg åt hästarna, en slingrande stig som fortfarande går att se i terrängen om man vet var man ska titta. Till en början hade man rivit en gammal rallarbarack och tagit virket till bygget. En praktisk lösning men ganska snart insåg man att det inte skulle räcka. Drömmen om en enkel raststuga hade nu utvecklats till ett riktigt fjällhotell i miniatyr.

Den ursprungliga projektfinansieringen räckte dock inte längre till och en kreativ lösning uppstod. Gruppen som drev projektet vände sig till SJ:s ledning men officiellt fanns inga extra medel, i varje fall inte på pappret. Men samma vinter byggdes det plötsligt rekordmånga så kallade gallerier, stora vindskyddskonstruktioner, längs Malmbanan. Enligt SJ:s bokföring sattes ovanligt många gallerier upp den vintern men i verkligheten fanns de inte. Virket och pengarna gick istället till bygget på Låktatjåkko — en tyst överenskommelse bland alla involverade för att få projektet i mål.

I september 1939 stod Låktatjåkko Fjällstation klar men stationen kom inte att tas i bruk av turister förrän efter andra världskrigets slut 1945. När stationen väl öppnade fick den dock snabbt en nästan mytisk status — en fjällstation så högt belägen att den ofta låg inbäddad i moln och så utsatt av fjällvädret att den ibland nästan försvann helt under snön.

När vi nästa morgon vaknar möts vi av nysnö, inte så mycket att vi behöver gräva oss ut från stationen men tillräckligt för att se en väldig potential i dagens inplanerade turer och åkning. Tyvärr måste vi dock åka åt olika håll efter frukost och utcheckning — Mattias, David och Nova ska fortsätta vidare västerut till Riksgränsen för nya fotouppdrag och jag ska skida tillbaka till Björkliden tillsammans med Håkan och ”Jojo” som ska vidare in till Kiruna.

Väl tillbaka nere vid Hotell Fjället skiljs vi åt och jag inser att jag utan problem hinner med någon timmes åkning innan jag behöver kliva på tåget mot Luleå. Det är en vanlig blå måndag så jag behöver verkligen inte trängas, varken i pisterna eller vid liftarna.

Många har säkert en bild av Björkliden som en familje-anläggning men vill man åka både snabbt och brant finns här alla möjligheter. Med Sveriges tredje högsta fallhöjd går det att både ta ut svängarna och stå på ordentligt och en dag som denna, när pisterna är välpreparerade och så gott som folktomma, vore det ju dumt att inte ta chansen.

Rallarsvängen, Björklidens längsta nedfart som erbjuder rejält brant åkning, brukar nämnas som en av Sveriges bästa pister men min personliga favorit har alltid varit den bredare, mer kuperade Himlabacken. Vill man låta sina stålkanter bekänna färg är det här man ska göra det.

»Med Sveriges tredje högsta fallhöjd går det att både ta ut svängarna och stå på ordentligt«

På eftermiddagen, när jag står nere på perrongen och precis ska kliva på tåget, börjar det trilla in meddelanden från fotograf Fredriksson borta i Riksgränsen. Att döma av både bilderna och antalet utropstecken hade han, David och Nova hittat smått fantastisk åkning efter att vi skiljts åt uppe på Låktatjåkko tidigare idag. Även den här gången, ett sekel senare, har ”Det svenska Alpernativet” lyckats leva upp till förväntningarna