Valen vi gör

Vad menar vi egentligen när vi pratar om säkerhet på fjället? Ofta möts vi av uppmaningar som att ha med rätt utrustning, följa leder eller lämna färdmeddelanden. Är det nyckeln till en säker och lyckad fjälltur eller finns det mer? Kan goda vanor rädda livet på dig? Kan flera små misstag bli avsevärt mycket allvarligare när de ackumuleras? Mattias Tarestad gräver djupare i fjällsäkerheten och kikar närmare på hur de val vi gör kan få oväntade konsekvenser samt hur vi kan öka vår beredskap för det oförutsägbara.

Text: Mattias Tarestad | Foto: Mattias Fredriksson

Publicerad i Fjälljournal #16

Dag ett av konferensen är just över. Valet står mellan en öl i baren eller en kort löptur upp på fjället. Novembersolen lyser blekt och den friska luften lockar. Ett snabbt ombyte och vi är iväg, ”J”, ”P” och jag.

Raka spåret från botten av skidområdet beger vi oss rätt upp i fallinjen. Det är brant men toppen kommer närmare. Det blir mer snö ju högre upp vi kommer och vi ser solen gå ned i väster. Det börjar bli mörkt, det går snabbt i november. Min pannlampa är visst urladdad.

På fjällets nordsida ligger snön djupare och grusvägen är frusen med lika mycket is som grus. Ett steg i taget rör vi oss lätt ned mot dalen och den hägrande middagen. Ett fall, ett skrik. Jag rusar till min kollega och tittar ned, foten pekar utåt och är felställd 90 grader. Det är mörkt, stjärnorna gnistrar och temperaturen sjunker snabbt där vi befinner oss, 1 000 meter över havet.


»Förberedelser är en nyckel – ingen garanti – men ett sätt att göra oddsen mer fördelaktiga«


När en olycka inträffar är den i princip alltid oväntad. Och oönskad. Inte ens med den bästa fantasi går det att förutse allt som kan ske på en fjälltur, eller i livet för den delen. Allt som oftast går det ju bra. Ibland går det så lång tid att vi kanske glömmer det och sänker garden.

Inte sällan är det lätt att vara efterklok när något oönskat har inträffat. Vi ser i efterhand vad vi kunde gjort före, för att undvika obehaget. Att investera lite tid på att undvika situationer där vi inte längre har kontrollen samt att i förväg försöka förutse vad som kan få negativa konsekvenser kan betala sig väl. Många gånger kan det upplevas i onödan men det är oerhört mycket enklare att klura ut vad som kan ske än när det kommer att ske.

Riskbedömningens tre grundläggande frågor är: 1) Vad kan hända? 2) Hur sannolikt är det att det kommer att hända? 3) Om det händer, vilka blir konsekvenserna?

Traditionella fjällsäkerhetsråd är allmängiltiga. Ju närmare vi knyter säkerheten till det vi faktiskt vill göra, desto större möjligheter att det ger önskad effekt. Vad vi gör, var vi gör det, när, hur och tillsammans med vem spelar roll. Det är grunden för att ens kunna besvara fråga 1.

Att ha en fysisk förmåga som räcker till när det väl gäller kan inte understrykas nog.

En bra dag har på ett ögonblick blivit en mycket dålig dag. ”P” sitter på en löparväst på det djupfrysta gruset och skriker av smärta när vi nuddar foten. Ett samtal till 112. Nej, vi vill inte ha ambulans, vi är på en traktorväg. Jag håller foten stilla med ena handen, telefonen med SOS i andra, försöker trycka på att läget är allvarligt och kan bli akut. ”J” har en rulle tejp i löparvästen och börjar tejpa upp foten och jag lindar en gasbinda runt tejpningen. Hjälp är på väg men oklart hur långt bort. ”P” huttrar okontrollerat trots min extrajacka. Det blir allt kallare, mina fingrar känns som isbitar, vi är klädda i löparkläder och klockan tickar.



Om vi hade gjort samma löptur 100 gånger, hur många hade slutat med ett brutet ben? Hur många hade slutat än värre? Och hur många hade slutat med en öl i baren? Det är sannolikhet i praktiken. Det kan vara värt att skänka alla alternativa verkligheter en tanke ibland och fundera lite över tur och skicklighet.

Såväl konsekvenser som sannolikheter är osäkra på förhand. Slumpen kan påverka mer än vi tror och återvänder vi till riskbedömningens tre grundläggande frågor så är fråga 1 oerhört mycket enklare att svara på än fråga 2 och 3. För att inte lita för mycket på turen så är förberedelser en nyckel — ingen garanti — men ett sätt att göra oddsen mer fördelaktiga.

Inte sällan visar det sig när något går allvarligt fel att det inte var det enda oönskade som hände. Flera små saker gick fel, det ena ledde till det andra och till slut gick det överstyr. Små misstag, stora konsekvenser. I slutändan handlar det alltid om beslutsfattande.

Att redan på förhand inse att vi inte kommer att få så mycket gratis ute på fjället är en värdefull insikt.

Vi gör val, medvetet eller omedvetet, och det får konsekvenser. Ofta är vi i en lite mer ovan miljö, ute på fjället, borta från hemmet. Kanske blir sömnen inte optimal i en fullbelagd fjällstuga med snarkningar och fotsvett eller så sliter vinden i tältduken. Maten ska vi inte tala om. Frystorkat till middag, Snickers, pulversoppa och knäckebröd. Toalettbestyr. Skavsår. Packning. Precis allt det där vanliga tar längre tid. Lägg på en toppbestigning, stigcykling eller någon mil med tung ryggsäck. Eller så har vi bråttom för just idag är enda dagen SMHI lovar sol. Eller att tåget hem går imorgon. Våra förutsättningar för goda beslut är kanske inte alltid så optimala.


»Vi gör val, medvetet eller omedvetet, och det får konsekvenser«


Att redan på förhand inse att vi inte kommer att få så mycket gratis ute på fjället är en värdefull insikt. Allt kostar mer energi än vad vi tänkt oss. Att bygga goda vanor som håller allt det enkla enkelt även ute på fjället gör att vi spar på energin och bygger en buffert. Torr, varm och mätt må låta som något taget ur ”Skogsmulle” men kan göra all skillnad i världen när vi hamnar i något vi helst hade undvikit. Att ha en fysisk förmåga som räcker till när det väl gäller kan inte understrykas nog.

Fjällen kräver alltid mer energi än vad vi tänkt oss.

Vi tittar ned mot ljusen långt där nere i dalen och sedan upp på den oändliga stjärnhimlen. ”P” skakar fortsatt och vi inser att hen måste upp från marken. Vi måste härifrån. En fyrhjuling sägs vara på väg upp men vi ser inga ljus och tystnaden är talande. Försiktigt lyfter vi upp ”P”, ”J” kopplar ett grepp och får upp hen på ryggen. Ett steg i taget, sakta, på väg ned längs vägen i det skumma ljuset från en fungerande pannlampa. Ett nytt fall vore förödande. Långsamt turas vi om att gå och bära.

Efter vad som känns som en lång promenad ser vi ljusen en bit ner röra sig mot oss. Fyrhjulingen är på väg. Hjälpen kommer.



Det är som sagt lätt att vara efterklok. Tre kollegor som alla jobbar med fjällsäkerhet och riskhantering hamnade i skiten. Det finns många lärdomar att dra.

Vi gjorde flera fel. Kommunicerade för lite innan vi stack iväg. Hade med för lite utrustning. Urladdad pannlampa, underskattade underlaget på fjället och så vidare. Vi hade tack och lov tillräckligt med buffert, energi, utrustning och kompetens för att ändå reda ut situationen. En löpare till dök upp efter ett tag, med bärhjälp och en extra tröja. Räddningspersonal var redan på plats i området för en övning.

En mix av tur och skicklighet, som det så ofta är. Det kan hända oss alla och ju mer vi förbereder oss desto mer förbättrar vi våra odds för att vara redo vad som än möter oss ute på fjället.