Alpin skilsmässa
Först dök det upp i sociala medier, sedan i tevesoffor och tidningsartiklar. Begreppet alpine divorce – situationer där någon lämnas kvar medan den andre fortsätter mot målet. Men är det verkligen ett nytt fenomen eller har någon bara satt ord på något som länge existerat i fjällvärlden?
Text: Niklas Mattsson
Publicerad i Fjälljournal #20
Under våren började ett för mig tidigare okänt begrepp dyka upp i mitt flöde. Alpine divorce. Först avfärdade jag det hela som ännu en sociala medier-trend men sedan började fenomenet dyka upp i både svenska tevesoffor och internationella medier.
Människor berättade om vandringar, skidturer och bergsbestigningar där de blivit lämnade bakom av sin partner eller sitt sällskap. Inte alltid bokstavligen övergivna men tillräckligt långt efter för att känna sig ensamma, otrygga eller pressade i miljöer där konsekvenserna snabbt kan bli allvarliga.
Ju mer jag läste desto mer började jag fundera över varför begreppet plötsligt fått så stort genomslag. Var det här verkligen ett nytt fenomen? Eller hade någon bara satt ord på något som länge existerat inom friluftslivet?
Begreppet i sig är äldre än man kan tro. Redan 1893 publicerade den skotskfödde författaren Robert Barr novellen An Alpine Divorce, en mörk berättelse om ett olyckligt äktenskap som får ett dramatiskt slut i de schweiziska alperna. Dagens användning har visserligen en helt annan innebörd men namnet lever kvar.
I dag syftar begreppet på situationer där den starkare, snabbare eller mer erfarna parten fortsätter mot sitt mål medan någon annan blir kvar efter. Berättelserna varierar men gemensamt är känslan av att relationer och tillit sätts på prov när ambitioner, erfarenhet eller fysisk kapacitet skiljer sig åt.
Det kan vara lätt att avfärda fenomenet som ännu en internettrend men samtidigt är det svårt att inte känna igen situationen. De flesta som tillbringat mycket tid i fjällen har nog någon gång sett det hända.
Någon går lite för fort. Någon annan kämpar för att hänga med. En grupp dras ut över flera hundra meter längs leden. Någon vill fortsätta trots att vädret försämras. Någon annan börjar tveka men säger inget.
Det är små situationer som de här som kan förändra en tur. Plötsligt handlar aktiviteten inte längre om upplevelsen utan om att nå fram. Kanske är det därför begreppet fått fäste, för att det fångar en konflikt som många känner igen.
För samtidigt som friluftslivet blivit mer populärt har det också förändrats. Fjällvandring, skidåkning och klättring har blivit identitet, livsstil och för många en del av det personliga varumärket. Höjdmeter registreras i appar. Toppar dokumenteras på sociala medier. Naturupplevelser delas, jämförs och mäts.
Det behöver dock inte nödvändigtvis vara något negativt. Friluftslivet har alltid handlat om mål, utmaningar och äventyr. Men när blev det viktigare att nå toppen än att göra det tillsammans? Och hur påverkar det säkerheten när ambitioner, erfarenhet och fysisk kapacitet skiljer sig åt inom en grupp?
Anders Bergwall, Arctic Guides. Foto: Oliver Wright
För att få ett lite bredare perspektiv på frågan ringde jag upp Anders Bergwall. Anders har tillbringat större delen av sitt liv i berg och på glaciärer världen över. Han är en av Sveriges första professionella bergsguider och har under mer än fyra decennier arbetat i bergsmiljöer världen över — från Alperna och Himalaya till Grönland, Svalbard och Antarktis. Sedan 1987 är han även verksam inom den alpina fjällräddningen.
För Anders är själva begreppet alpin divorces nytt men situationerna som beskrivs känner han igen.
— Som bergsguider ser vi sällan det här problemet eftersom vårt uppdrag är att ta hand om hela gruppen, säger Anders. Man lämnar aldrig en gäst efter sig. Därför skulle jag säga att det här framför allt kan vara något som uppstår i privata sällskap och inte i kommersiellt guidade grupper.
Han menar att det finns en viktig trygghet i att vara flera tillsammans på fjället.
— Om någon vill vända tillbaka eller avbryta turen kan man ofta lösa det genom att någon annan i gruppen följer med. Särskilt om det är den minst erfarna eller den som kanske känner sig mest osäker.
Samtidigt är han väldigt noga med att påpeka att det inte är ovanligt att människor väljer att avbryta när det inte känns rätt.
— Min erfarenhet är snarare att de flesta ändrar sina planer om någon i gruppen inte känner sig trygg med situationen. Man väljer att gå ner eller göra något annat i stället. Det som däremot kan skapa problem är när kommunikationen i gruppen brister. Om någon inte känner sig bekväm med de vägval eller risker som gruppen tar uppstår ofta en spänning. Det är sällan en bra känsla att gå och tycka att situationen är obehaglig samtidigt som man försöker hänga med de andra.
Enligt Anders har fjällvärlden alltid innehållit prestationskrav och stora mål men han upplever att något förändrats under de senaste åren.
— Fjällen har alltid handlat om prestationer men tidigare har det varit en självklar del av kulturen att man tar hand om varandra och lyssnar på varandra i gruppen, berättar han. Jag upplever att det har blivit mer av ett fokus på individen i dag och människor jämför sig med andra på ett helt annat sätt än tidigare.
Han tror att sociala medier har bidragit till ett större fokus på individens prestationer.
— Om jag tittar på mina egna sociala medier så ser jag absolut en förändring. I dag är det betydligt vanligare med kartspår, höjdkurvor och statistik från olika appar.
Möjligheterna att visa upp sina upplevelser har förändrat sättet många förhåller sig till friluftslivet menar Anders.
— Det blir viktigt att ha gjort något, att ha nått toppen eller genomfört turen. I dag ser alla vad du gör — eller inte gör. Många vill gärna visa upp att de tog sig hela vägen upp men det är betydligt färre som lägger ut att de vände om hundra meter från toppen. De berättelserna ser man nästan aldrig i sociala medier.
